Inferno
August Strindberg
August Strindberg
1849−1912
Sverige
Inferno (”Inferno-tavlan”)
Olja på duk, 100 x 70 cm, signerad och daterad Aug S-g 1903.
När man talar eller skriver om August Strindbergs ”infernokris” är det vanligtvis det psykiska tillstånd som Strindberg drabbades av hösten 1894 som åsyftas. Den krisen, som av forskare rubricerats som en paranoid psykos, varade under drygt två år och inträdde efter att han skilt sig från sin första hustru, Siri von Essen, och gift om sig med den österrikiska journalisten Frida Uhl.
Även det äktenskapet blev stormigt och paret levde ofta åtskilda, vilket för Strindbergs del innebar en kringflackande tillvaro mellan Österrike, Ystad, Paris och andra orter i Frankrike. Sina erfarenheter av krisen beskrev Strindberg senare i den delvis självbiografiska romanen Inferno, som utgavs 1897. Såväl genom titeln som handlingen anspelar Strindbergs roman tydligt på Dante Alighieris (1265-1321) berömda helvetesskildring.
Hösten 1901 är Strindberg tillbaka i Stockholm. Han bor nu vid Karlaplan, i en stor våning som han inskaffat åt sig själv och sin hustru nummer tre, skådespelerskan Harriet Bosse. Harriet är gravid och Strindberg ser fram emot en efterlängtad familjelycka. Men lyckan blir återigen kort. Redan på sensommaren, endast några månader efter bröllopet i maj, klargör Harriet att hon vill lämna honom. Strindberg hoppas in i det sista att hon ska ändra sig, men förgäves. När verkligheten hinner ikapp honom och Harriet är borta, återvänder han i tankarna till Dantes Inferno. I dagboken antecknar han den 6 september:
”I dag målade jag! För första gången dessa sista år stiger tanken på sjelfmord upp. […] Sjelfmord är dödssynd; men Dante finner Cato benådad från Inferno, emedan han lemnade syndens och ofrihetens värld då han icke såg någon möjlighet att hålla sin själ ofvan smutsen”.
Av anteckningarna från den 25 till 28 september framgår hur de mörka tankarna växer för var dag som går:
”Fasans dagar. Driften att dö för egen hand tilltar och blir snart oemotståndlig. […] Harriet har ingen skuld! Hennes uppträdande i mitt lif var som hon säger en ’uppgift’ – Hon var den sista solstrålen i mitt lif- […] När Harriet fanns i vår våning så var det bokstafligen ljust; när hon gick blef det mörkt, bokstafligen icke figurligt”.
Strindbergkännaren Göran Söderström menar att den aktuella målningen, trots att den är daterad 1903, utfördes under de just beskrivna omständigheterna hösten 1901. Han skriver:
”Sannolikt tillkom nu den målning som Strindberg senare kallade sin Infernotavla […] Det blev en av de målningar som stod honom närmast: han hängde upp den över sitt skrivbord på Karlavägen och med den som bakgrund målade Richard Bergh 1905 sitt berömda porträtt. Längre än någon annan målning behöll Strindberg den i sin egen ägo”. (Måtte Schmidt/Söderström, Strindbergs måleri, Stockholm 1972, s 186).
Strindberg kallade själv dessa långa turbulenta dagar för ”de 40 dagarnas Inferno”. Målningen, som han dessutom i ett brev till Richard Bergh 1909 refererade till som ”min Inferno-tavla”, har därför av konstvetare tolkats som ett uttryck både för hans förtvivlan och för hans upplevelse av jordelivet som en straffanstalt, tillbragt i en mörk håla i förhoppning om en högre ljusare tillvaro i en värld efter detta. I det nämnda brevet anknöt han även direkt till Dantes Infernoskildring då han citerade dennes ord över helvetets ingång: ”[Lasciate] Omni speranza voi ch'entrate” (”I som här inträden, låten hoppet fara”). Bergh, som blev den förste private ägaren av målningen efter Strindberg själv, tolkade den förmodligen också som vännens mentala självporträtt. Åtminstone brukar det anges som förklaring till att han i sitt eget porträtt av Strindberg (idag i de Bonnierska samlingarna på Nedre Manilla) framställt honom med just den tavlan i bakgrunden.
R. Bergh, Porträtt av August Strindberg, 1905. A. Strindberg, Barnets första vagga, 1901. A. Strindberg, Underlandet, 1894
Det brukar sägas att Strindberg vände sig till måleriet under perioder av skrivkramp, inte sällan föranledda av kriser i hans privatliv. Hösten 1901 tycks utgöra ett intressant undantag. Förutom att förnya sitt måleri arbetade Strindberg då parallellt med vad som kom att bli hans kanske mest hyllade pjäs: Ett drömspel. Pjäsen har sedan uruppförandet i Stockholm den 17 april 1907 (med Harriet Bosse i rollen som Dottern!) spelats över hela världen och Strindberg själv kallade Ett drömspel för ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.
Då pjäsen bör ha färdigställts under november 1901 finns anledning att tro att det förelåg viss korsbefruktning mellan måleriet och skrivandet denna höst. Den grottliknande konstruktionen som är central i Infernos komposition har till exempel starka beröringspunkter med Fingals grotta i Ett drömspel, men också med den rörande målningen Barnets första vagga, som Strindberg själv betraktade som en hyllning tills hans och Harriets då ännu ofödda dotter. Ytterst kan själva bildidén spåras tillbaka ända till 1894, året för den första ”infernokrisen”, då Strindberg målade den skimrande vackra Underlandet.
Den emotionellt omvälvande hösten år 1901 kom att frammana några av Strindbergs främsta mästerverk i olika discipliner. Liksom Ett drömspel tillhör hans mest hyllade pjäser, är Inferno idag en av konstnärens mest omskrivna, utställda och reproducerade målningar. Första gången den visades offentligt var i Stockholm 1909, alltså under konstnärens levnad, och senast presenterades den på den prestigefyllda konstmässan TEFAF i Maastricht, Nederländerna, 2018. Målningen är tveklöst ett mästerverk av internationell dignitet. (CEÖ)
Proveniens
Konstnären och överintendenten för Nationalmuseum, Richard Bergh, Stockholm (omkring 1909);
Gummesons Konsthandel, Stockholm (omkring 1924);
Eva Mörner-Dahlstedt, Österåsen (förvärvad från ovanstående); Helge Dahlstedt, Stockholm (i arv från ovanstående);
Fyr Helge Dahlstedt, Lidingö (i arv från ovanstående);
privat samling, Stockholm (förvärvad från ovanstående);
privat samling (förvärvad Christie’s, London, Scandinavian Pictures, Drawings, Prints and Sculpture, 16 mars 1989, kat nr 382);
J.E. Safra Collection (förvärvad på Sotheby’s, London, 19th Century European Paintings, Drawings and Watercolours, 17 juni 1992, kat nr 323).
Utställd
Intima Teatern, Stockholm, Strindbergsutställningen till firandet av Strindbergs 60-årsdag, 1909;
Hallins Konsthandel, Stockholm, Strindbergs-utställning, 1911, kat nr 12;
Gummesons Konsthall, Stockholm, Målningar af August Strindberg, 1924, kat nr 31;
Nationalmuseum, Stockholm, Örebro Centralbibliotek samt Lunds Universitets Konstmuseum, Strindberg som målare och modell, 1949, kat nr 47;
Musée d’Art Moderne, Paris, Les Sources du XXe Siècle – Les Arts en Europe de 1884 à 1914, 1960, kat nr 693;
Kunstverein Ulm, August Strindberg. Malereien, 24 mars-25 april 1962, kat nr 19;
Musée National d’Art Moderne, Paris, August Strindberg. Peinture, 1962, kat nr 21;
Provinciaal Hof, Brygge, August Strindberg. Schilderijen, 1962, kat nr 19;
British Museum, London, August Strindberg, 1962, kat nr 21;
Universitätsmuseum Marburg, August Strindberg, 1962, kat nr 21;
Louisiana, Humlebæk, August Strindberg. Malerier, 1962, kat nr 22;
Oslo Kunstforening, August Strindberg. Malerier, 1963, kat nr 22;
Göteborgs Konstmuseum, Målningar av August Strindberg, 1963, kat nr 21;
Moderna Museet, Stockholm, August Strindberg: målningar, 1963, kat nr 26;
Konstakademien, Stockholm, Moderna Museet på Konstakademien, 1970;
Nationalmuseum, Stockholm, Diktaren som bildkonstnär. Goethe-Hugo-Strindberg, 1974, kat nr 192; Munchmuseet, Oslo, Strindberg –maler. En utstilling i Munchmuseet, 1976-77;
Burgmuseum, Clam, 1978;
La Biennale di Venezia, Venedig, Strindberg, 1980, kat nr 15;
Kunstmuseum Düsseldorf, Lenbachhaus, München samt Akademie der Bildenden Künste, Berlin Der andere Strindberg, 1981, kat nr 29;
Kulturhuset, Stockholm, Strindberg, 1981;
The Hayward Gallery, London, Dreams of a Summer Night. Scandinavian Paintings at the turn of the Century, 1986, kat nr 94;
Kunstmuseum Düsseldorf, Im Lichte des Nordens. Skandinavische Malerei um die Jahrhundertwende, 1986-1987, kat nr 94;
Musée du Petit Palais, Paris, Lumières du Nord. La peinture scandinave 1885-1905, 1987, kat nr 119; Nasjonalgalleriet, Oslo, Nordiske stemninger. Nordiskt maleri fra århundreskiftet, 1987, kat nr 116;
Haus der Kunst, München, Die Gibelungen. Bilder von Liebe, Verrat und Untergang, 1987-1988, kat nr 373; Malmö Konsthall, August Strindberg. Underlandet, 1989-1990;
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, August Strindberg-Carl Kylberg-Max Book, 1992, kat nr 68; Nationalmuseum, Stockholm, August Strindberg – målare och fotograf, 2001, kat nr 32;
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, Strindberg. Maleren og fotografen, 2001;
Musée d’Orsay, Paris, Strindberg. Peintre et photographe, 2001-2002, kat nr 29;
Tate Modern, London, August Strindberg. Painter, photographer, writer, 2005, kat nr 65;
Bukowskis, Stockholm, Strindberg/Bukowskis, maj 2012;
Musée Cantonal des Beaux-Arts Lausanne, August Strindberg. De la Mer au Cosmos, 2016-2017.
Under 1960-talet och 1970-talets början var målningen deponerad på Moderna Museet.
Litteratur
Gunnel Sylvan, ”August Strindberg som målare”, artikel i Dikt och Konst. Tidskrift för Konstvetenskap, 1948, s 63-125;
Torsten Måtte Schmidt/Göran Söderström (red), Strindbergs måleri, 1972, listad i verkförteckningen, s 347, som kat nr 81, avbildad på helsida i färg, pl. XI, omnämnd s 17, 186, 202, 211, 220 och 240;
Göran Söderström, Strindberg och bildkonsten, 1972, s 340-341;
Börje Magnusson (red), Diktaren som bildkonstnär. Goethe-Hugo-Strindberg, NM Stockholm, 1974, avbildad på helsida, s 110;
Göran Söderström, ”Strindberg dipinge/Strindberg as a painter”, artikel i Immagini dal pianeta Strindberg, La Biennale, Venedig, 1980, avbildad s 107;
Angelika Gundlach (red), Der andere Strindberg, Materialen zu Malerei, Photographie und Theaterpraxis, Frankfurt 1981, omnämnd i artikel av Göran Söderström, s 190 och 245, avbildad i färg, pl 69;
Rolf Andree/Maria Kreutzer (red), Im Lichte des Nordens. Skandinavische Malerei um die Jahrhundertwende, Düsseldorf, 1986/1987, s 270, avbildad på helsida i färg, s 271;
Lumières du Nord. La peinture scandinave 1885-1905, Musee de Petite Palais, Paris, 1987, s 328, avbildad på helsida i färg, s 329;
Björn Springfeldt/Göran Söderström (red), August Strindberg. Underlandet, Malmö 1989, s 146, avbildad på helsida i färg, s 147;
Göran Hellström & Carl-Gustaf Petersén, Det stora konstspelet – Hur 80-talets gyllene konstmarknad förvandlades till trauma på 90-talet, 1992, omnämnd s 155-156 och 181;
Robert Rosenblum, The Paintings of August Strindberg. The Structure of Chaos, 1995, (text från föreläsning på Centre Julio Gonzalez, Valencia, 19 februari, 1993), avbildad i färg, s 13, fig 7, s 32;
1849−1912
Sverige
Inferno (”Inferno-tavlan”)
Olja på duk, 100 x 70 cm, signerad och daterad Aug S-g 1903.
När man talar eller skriver om August Strindbergs ”infernokris” är det vanligtvis det psykiska tillstånd som Strindberg drabbades av hösten 1894 som åsyftas. Den krisen, som av forskare rubricerats som en paranoid psykos, varade under drygt två år och inträdde efter att han skilt sig från sin första hustru, Siri von Essen, och gift om sig med den österrikiska journalisten Frida Uhl.
Även det äktenskapet blev stormigt och paret levde ofta åtskilda, vilket för Strindbergs del innebar en kringflackande tillvaro mellan Österrike, Ystad, Paris och andra orter i Frankrike. Sina erfarenheter av krisen beskrev Strindberg senare i den delvis självbiografiska romanen Inferno, som utgavs 1897. Såväl genom titeln som handlingen anspelar Strindbergs roman tydligt på Dante Alighieris (1265-1321) berömda helvetesskildring.
Hösten 1901 är Strindberg tillbaka i Stockholm. Han bor nu vid Karlaplan, i en stor våning som han inskaffat åt sig själv och sin hustru nummer tre, skådespelerskan Harriet Bosse. Harriet är gravid och Strindberg ser fram emot en efterlängtad familjelycka. Men lyckan blir återigen kort. Redan på sensommaren, endast några månader efter bröllopet i maj, klargör Harriet att hon vill lämna honom. Strindberg hoppas in i det sista att hon ska ändra sig, men förgäves. När verkligheten hinner ikapp honom och Harriet är borta, återvänder han i tankarna till Dantes Inferno. I dagboken antecknar han den 6 september:
”I dag målade jag! För första gången dessa sista år stiger tanken på sjelfmord upp. […] Sjelfmord är dödssynd; men Dante finner Cato benådad från Inferno, emedan han lemnade syndens och ofrihetens värld då han icke såg någon möjlighet att hålla sin själ ofvan smutsen”.
Av anteckningarna från den 25 till 28 september framgår hur de mörka tankarna växer för var dag som går:
”Fasans dagar. Driften att dö för egen hand tilltar och blir snart oemotståndlig. […] Harriet har ingen skuld! Hennes uppträdande i mitt lif var som hon säger en ’uppgift’ – Hon var den sista solstrålen i mitt lif- […] När Harriet fanns i vår våning så var det bokstafligen ljust; när hon gick blef det mörkt, bokstafligen icke figurligt”.
Strindbergkännaren Göran Söderström menar att den aktuella målningen, trots att den är daterad 1903, utfördes under de just beskrivna omständigheterna hösten 1901. Han skriver:
”Sannolikt tillkom nu den målning som Strindberg senare kallade sin Infernotavla […] Det blev en av de målningar som stod honom närmast: han hängde upp den över sitt skrivbord på Karlavägen och med den som bakgrund målade Richard Bergh 1905 sitt berömda porträtt. Längre än någon annan målning behöll Strindberg den i sin egen ägo”. (Måtte Schmidt/Söderström, Strindbergs måleri, Stockholm 1972, s 186).
Strindberg kallade själv dessa långa turbulenta dagar för ”de 40 dagarnas Inferno”. Målningen, som han dessutom i ett brev till Richard Bergh 1909 refererade till som ”min Inferno-tavla”, har därför av konstvetare tolkats som ett uttryck både för hans förtvivlan och för hans upplevelse av jordelivet som en straffanstalt, tillbragt i en mörk håla i förhoppning om en högre ljusare tillvaro i en värld efter detta. I det nämnda brevet anknöt han även direkt till Dantes Infernoskildring då han citerade dennes ord över helvetets ingång: ”[Lasciate] Omni speranza voi ch'entrate” (”I som här inträden, låten hoppet fara”). Bergh, som blev den förste private ägaren av målningen efter Strindberg själv, tolkade den förmodligen också som vännens mentala självporträtt. Åtminstone brukar det anges som förklaring till att han i sitt eget porträtt av Strindberg (idag i de Bonnierska samlingarna på Nedre Manilla) framställt honom med just den tavlan i bakgrunden.
R. Bergh, Porträtt av August Strindberg, 1905. A. Strindberg, Barnets första vagga, 1901. A. Strindberg, Underlandet, 1894
Det brukar sägas att Strindberg vände sig till måleriet under perioder av skrivkramp, inte sällan föranledda av kriser i hans privatliv. Hösten 1901 tycks utgöra ett intressant undantag. Förutom att förnya sitt måleri arbetade Strindberg då parallellt med vad som kom att bli hans kanske mest hyllade pjäs: Ett drömspel. Pjäsen har sedan uruppförandet i Stockholm den 17 april 1907 (med Harriet Bosse i rollen som Dottern!) spelats över hela världen och Strindberg själv kallade Ett drömspel för ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.
Då pjäsen bör ha färdigställts under november 1901 finns anledning att tro att det förelåg viss korsbefruktning mellan måleriet och skrivandet denna höst. Den grottliknande konstruktionen som är central i Infernos komposition har till exempel starka beröringspunkter med Fingals grotta i Ett drömspel, men också med den rörande målningen Barnets första vagga, som Strindberg själv betraktade som en hyllning tills hans och Harriets då ännu ofödda dotter. Ytterst kan själva bildidén spåras tillbaka ända till 1894, året för den första ”infernokrisen”, då Strindberg målade den skimrande vackra Underlandet.
Den emotionellt omvälvande hösten år 1901 kom att frammana några av Strindbergs främsta mästerverk i olika discipliner. Liksom Ett drömspel tillhör hans mest hyllade pjäser, är Inferno idag en av konstnärens mest omskrivna, utställda och reproducerade målningar. Första gången den visades offentligt var i Stockholm 1909, alltså under konstnärens levnad, och senast presenterades den på den prestigefyllda konstmässan TEFAF i Maastricht, Nederländerna, 2018. Målningen är tveklöst ett mästerverk av internationell dignitet. (CEÖ)
Proveniens
Konstnären och överintendenten för Nationalmuseum, Richard Bergh, Stockholm (omkring 1909);
Gummesons Konsthandel, Stockholm (omkring 1924);
Eva Mörner-Dahlstedt, Österåsen (förvärvad från ovanstående); Helge Dahlstedt, Stockholm (i arv från ovanstående);
Fyr Helge Dahlstedt, Lidingö (i arv från ovanstående);
privat samling, Stockholm (förvärvad från ovanstående);
privat samling (förvärvad Christie’s, London, Scandinavian Pictures, Drawings, Prints and Sculpture, 16 mars 1989, kat nr 382);
J.E. Safra Collection (förvärvad på Sotheby’s, London, 19th Century European Paintings, Drawings and Watercolours, 17 juni 1992, kat nr 323).
Utställd
Intima Teatern, Stockholm, Strindbergsutställningen till firandet av Strindbergs 60-årsdag, 1909;
Hallins Konsthandel, Stockholm, Strindbergs-utställning, 1911, kat nr 12;
Gummesons Konsthall, Stockholm, Målningar af August Strindberg, 1924, kat nr 31;
Nationalmuseum, Stockholm, Örebro Centralbibliotek samt Lunds Universitets Konstmuseum, Strindberg som målare och modell, 1949, kat nr 47;
Musée d’Art Moderne, Paris, Les Sources du XXe Siècle – Les Arts en Europe de 1884 à 1914, 1960, kat nr 693;
Kunstverein Ulm, August Strindberg. Malereien, 24 mars-25 april 1962, kat nr 19;
Musée National d’Art Moderne, Paris, August Strindberg. Peinture, 1962, kat nr 21;
Provinciaal Hof, Brygge, August Strindberg. Schilderijen, 1962, kat nr 19;
British Museum, London, August Strindberg, 1962, kat nr 21;
Universitätsmuseum Marburg, August Strindberg, 1962, kat nr 21;
Louisiana, Humlebæk, August Strindberg. Malerier, 1962, kat nr 22;
Oslo Kunstforening, August Strindberg. Malerier, 1963, kat nr 22;
Göteborgs Konstmuseum, Målningar av August Strindberg, 1963, kat nr 21;
Moderna Museet, Stockholm, August Strindberg: målningar, 1963, kat nr 26;
Konstakademien, Stockholm, Moderna Museet på Konstakademien, 1970;
Nationalmuseum, Stockholm, Diktaren som bildkonstnär. Goethe-Hugo-Strindberg, 1974, kat nr 192; Munchmuseet, Oslo, Strindberg –maler. En utstilling i Munchmuseet, 1976-77;
Burgmuseum, Clam, 1978;
La Biennale di Venezia, Venedig, Strindberg, 1980, kat nr 15;
Kunstmuseum Düsseldorf, Lenbachhaus, München samt Akademie der Bildenden Künste, Berlin Der andere Strindberg, 1981, kat nr 29;
Kulturhuset, Stockholm, Strindberg, 1981;
The Hayward Gallery, London, Dreams of a Summer Night. Scandinavian Paintings at the turn of the Century, 1986, kat nr 94;
Kunstmuseum Düsseldorf, Im Lichte des Nordens. Skandinavische Malerei um die Jahrhundertwende, 1986-1987, kat nr 94;
Musée du Petit Palais, Paris, Lumières du Nord. La peinture scandinave 1885-1905, 1987, kat nr 119; Nasjonalgalleriet, Oslo, Nordiske stemninger. Nordiskt maleri fra århundreskiftet, 1987, kat nr 116;
Haus der Kunst, München, Die Gibelungen. Bilder von Liebe, Verrat und Untergang, 1987-1988, kat nr 373; Malmö Konsthall, August Strindberg. Underlandet, 1989-1990;
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, August Strindberg-Carl Kylberg-Max Book, 1992, kat nr 68; Nationalmuseum, Stockholm, August Strindberg – målare och fotograf, 2001, kat nr 32;
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, Strindberg. Maleren og fotografen, 2001;
Musée d’Orsay, Paris, Strindberg. Peintre et photographe, 2001-2002, kat nr 29;
Tate Modern, London, August Strindberg. Painter, photographer, writer, 2005, kat nr 65;
Bukowskis, Stockholm, Strindberg/Bukowskis, maj 2012;
Musée Cantonal des Beaux-Arts Lausanne, August Strindberg. De la Mer au Cosmos, 2016-2017.
Under 1960-talet och 1970-talets början var målningen deponerad på Moderna Museet.
Litteratur
Gunnel Sylvan, ”August Strindberg som målare”, artikel i Dikt och Konst. Tidskrift för Konstvetenskap, 1948, s 63-125;
Torsten Måtte Schmidt/Göran Söderström (red), Strindbergs måleri, 1972, listad i verkförteckningen, s 347, som kat nr 81, avbildad på helsida i färg, pl. XI, omnämnd s 17, 186, 202, 211, 220 och 240;
Göran Söderström, Strindberg och bildkonsten, 1972, s 340-341;
Börje Magnusson (red), Diktaren som bildkonstnär. Goethe-Hugo-Strindberg, NM Stockholm, 1974, avbildad på helsida, s 110;
Göran Söderström, ”Strindberg dipinge/Strindberg as a painter”, artikel i Immagini dal pianeta Strindberg, La Biennale, Venedig, 1980, avbildad s 107;
Angelika Gundlach (red), Der andere Strindberg, Materialen zu Malerei, Photographie und Theaterpraxis, Frankfurt 1981, omnämnd i artikel av Göran Söderström, s 190 och 245, avbildad i färg, pl 69;
Rolf Andree/Maria Kreutzer (red), Im Lichte des Nordens. Skandinavische Malerei um die Jahrhundertwende, Düsseldorf, 1986/1987, s 270, avbildad på helsida i färg, s 271;
Lumières du Nord. La peinture scandinave 1885-1905, Musee de Petite Palais, Paris, 1987, s 328, avbildad på helsida i färg, s 329;
Björn Springfeldt/Göran Söderström (red), August Strindberg. Underlandet, Malmö 1989, s 146, avbildad på helsida i färg, s 147;
Göran Hellström & Carl-Gustaf Petersén, Det stora konstspelet – Hur 80-talets gyllene konstmarknad förvandlades till trauma på 90-talet, 1992, omnämnd s 155-156 och 181;
Robert Rosenblum, The Paintings of August Strindberg. The Structure of Chaos, 1995, (text från föreläsning på Centre Julio Gonzalez, Valencia, 19 februari, 1993), avbildad i färg, s 13, fig 7, s 32;