Vinterlandskap med räv och stövare
Bruno Liljefors
Bruno Liljefors
1860– 1939
Sverige
Vinterlandskap med räv och stövare
Olja på duk, 70 x 100 cm, signerad och daterad Bruno Liljefors 1930.
På Upplandsslätten formades Bruno Liljefors natursyn redan under uppväxtåren. Skogs- och ängsmarker fanns inom nära räckhåll för den naturintresserade ynglingen som gärna vistades ute i skog och mark. Här gjorde han sina upptäcktsfärder och snart väcktes intresset för jakt. Men han lärde sig även att jägaren måste vara något av en zoolog och ha gedigna kunskaper om naturens livscykel. Han såg den kamp djuren förde i det vilda och lärde sig tidigt om människans beroende av jakt. Ibland var det räven som anföll en hare och ibland var det jägaren som utgjorde hotet för en räv. Det hela blir en cirkel där alla har sina naturliga fiender och kämpar för sin tillvaro. Liljefors började tidigt jaga och sköt sin första räv som 17-åring. Men det hände lika ofta att han från sina jaktturer kom hem med en bunt halvfärdiga dukar under armen istället för något byte. Ofta överrumplades han under sina jaktturer av sin egen fascination för djuren och den gripande spänningen som helt tog överhand och fick honom att glömma varför han hade gett sig ut i skogen.
Av alla vilda djur var räven kanske det som fängslade Liljefors mest. Rävens smidighet såväl i jakt som i flykt och dess pregnanta utseende med den skimrande röda pälsen, svarta ben och lysande vita svanstipp lockade honom till ständigt nya kompositioner. I denna vinterscen återger Liljefors hur två stövare just fått upp markvittring på en flyende räv. Hundarnas jaktinstinkt har ännu inte nått sin kulmen; de tycks ännu litet osäkra på doftintrycken vilket gett räven ett visst försprång. Har den sitt gryt i närheten kanske den klarar sig denna gång. Liljefors hade själv flera stövare som var trogna följeslagare på hans turer i skogen. Han kände i detalj hundarnas jaktbeteende och har skildrat det i alla dess skeden, ibland är det stövarna som har övertaget, ibland kommer räven undan. Oavsett vilket återger Liljefors händelseförloppet utan tillstymmelse till sentimentalitet; för honom var det naturens gång att den starkare överlever. (CEÖ)
1860– 1939
Sverige
Vinterlandskap med räv och stövare
Olja på duk, 70 x 100 cm, signerad och daterad Bruno Liljefors 1930.
På Upplandsslätten formades Bruno Liljefors natursyn redan under uppväxtåren. Skogs- och ängsmarker fanns inom nära räckhåll för den naturintresserade ynglingen som gärna vistades ute i skog och mark. Här gjorde han sina upptäcktsfärder och snart väcktes intresset för jakt. Men han lärde sig även att jägaren måste vara något av en zoolog och ha gedigna kunskaper om naturens livscykel. Han såg den kamp djuren förde i det vilda och lärde sig tidigt om människans beroende av jakt. Ibland var det räven som anföll en hare och ibland var det jägaren som utgjorde hotet för en räv. Det hela blir en cirkel där alla har sina naturliga fiender och kämpar för sin tillvaro. Liljefors började tidigt jaga och sköt sin första räv som 17-åring. Men det hände lika ofta att han från sina jaktturer kom hem med en bunt halvfärdiga dukar under armen istället för något byte. Ofta överrumplades han under sina jaktturer av sin egen fascination för djuren och den gripande spänningen som helt tog överhand och fick honom att glömma varför han hade gett sig ut i skogen.
Av alla vilda djur var räven kanske det som fängslade Liljefors mest. Rävens smidighet såväl i jakt som i flykt och dess pregnanta utseende med den skimrande röda pälsen, svarta ben och lysande vita svanstipp lockade honom till ständigt nya kompositioner. I denna vinterscen återger Liljefors hur två stövare just fått upp markvittring på en flyende räv. Hundarnas jaktinstinkt har ännu inte nått sin kulmen; de tycks ännu litet osäkra på doftintrycken vilket gett räven ett visst försprång. Har den sitt gryt i närheten kanske den klarar sig denna gång. Liljefors hade själv flera stövare som var trogna följeslagare på hans turer i skogen. Han kände i detalj hundarnas jaktbeteende och har skildrat det i alla dess skeden, ibland är det stövarna som har övertaget, ibland kommer räven undan. Oavsett vilket återger Liljefors händelseförloppet utan tillstymmelse till sentimentalitet; för honom var det naturens gång att den starkare överlever. (CEÖ)