Marietta

Maria Wiik

Maria Wiik
1853−1928
Finland

Marietta
Olja på duk, 54,5 x 47 cm, a tergo på spännramen med påskrift ”M. Wiik.” Utfört 1880.

Maria Wiik var en av de verkliga pionjärerna bland Finlands kvinnliga konstnärer. Hon växte upp under priviligierade förhållanden i centrala Helsingfors, där fadern var länsarkitekt. Familjen uppskattade god konst och när det visade sig att Maria Wiik hade intresse och begåvning för teckning fick hon 1873 påbörja studier i Adolf Beckers privata målarskola. Hon deltog också en kort tid i teckningsundervisningen vid Konstföreningens skola innan hon hösten 1875 för första gången reste till Paris. Wiik blev den första av flera begåvade finska konstnärinnor som periodvis skulle vistas i Paris under det sena 1800-talet. Från 1877 anslöt Amélie Lundahl, Helena Westermarck, Helene Schjerfbeck och Elin Danielsson-Gambogi, vilka alla kom att bli nära vänner till henne.

Den franska konstakademien, Ècole des Beaux-Arts, var på 1870-talet ännu stängd för kvinnor, men i Paris fanns ett flertal privata målarskolor som välkomnade kvinnliga elever och där nya tendenser inom måleriet inte bara tolererades, utan främjades. Maria Wiik skrev in sig vid Academie Julian, där historie- och genremålaren Tony Robert-Fleury tillhörde lärarkåren. Trots hans krävande och stränga attityd uppskattade Wiik honom mycket, och hon blev oerhört stolt när han en gång yttrade om en av hennes teckningar ”Cela va bien”. (L. Fogelström/L. Robbart (red), De drogo till Paris, Stockholm 1988, s 224). Ännu stoltare torde hon ha blivit då hon våren 1878 erhöll den medalj som årligen utdelades till skolans mest framstående elev. Det var dock inte Robert-Fleury som fick störst inflytande på Maria Wiiks fortsatta konstnärskap, utan de populära privatlärarna Jules Bastien-Lepage och Pierre Puvis de Chavannes. Den förre stod för en stil, som brukar betraktas som en sorts salongsanpassad kompromiss mellan naturalism i akademisk mening och en ”råare” realism vad motiven beträffade. För många nordbor, som strävade efter att måla ”sant”, kom denna gyllene medelväg att bli det nya idealet för friluftsmåleriet. Puvis de Chavannes lärde Maria Wiik känna personligen under en kort period 1889, då hon vistades i Bretagne. Fransmannens säregna blandning av akademiska och symbolistiska tendenser tilltalade många av hans elever och gav under 1890-talet visst eko även i Maria Wiiks konst.

I likhet med Helene Schjerfbeck, med vilken hon en tid delade ateljé såväl i Helsingfors som i Paris, förblev Maria Wiik ogift och fick själv stå för sin försörjning. I hemlandet, som hon även under studieåren utomlands regelbundet besökte sommartid, blev hon tidigt en av landets mest anlitade porträttmålare. I början av 1880-talet undervisade hon periodvis vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors från och med 1890-talets ingång fick hon även många beställningsuppdrag från styrelser för läroverk, företag och föreningar.

Vår aktuella Marietta är, enligt konsthistorikern Pia Katerma, ett förarbete till den signerade målning med samma titel med vilken Wiik fick sitt offentliga genombrott 1880. Motivet är typiskt för tidens sanningssökande realism. Modellen var en liten italiensk flicka, som Wiik arbetat med i den ateljé i Paris som hon då delade med Amélie Lundahl. Den signerade målningen ställdes ut på Parissalongen våren 1880 och har därefter visats på ett stort antal utställningar både i Finland och internationellt. Den aktuella förstudien behölls dock inom familjen ända fram till våren 2020.

Marietta är ett synnerligen känsligt utfört barnporträtt och därmed mycket representativ för Maria Wiiks konstnärskap. Wiik hade, trots att hon själv förblev barnlös, en särskild förkärlek för att måla just barn. Ett flertal barnmotiv av hennes hand ingår idag i det finska nationalmuseet Ateneums samlingar. Generellt är Maria Wiik numera företrädd i de flesta finska (och även åtskilliga internationella) museer. Hon var också en av de konstnärer som den framstående finske konstsamlaren Gösta Stenman särskilt intresserade sig för. (CEÖ)

Proveniens
Prinsessan Mirza Riza Khan Arfa, Monaco (född Elsa Lindberg, 1874-1943). Elsa var dotter till Maria Wiiks syster Emilia Wiik, gift Lindberg (1844-1926). Se Westermarck 1937, s 63;
Fru Sylvie Bonneau (enligt Katerma, 1954). Sylvie Bonneau var prinsparet Mirza Riza Khan Arfas dotter (född Fatma Khan). Hon gifte sig med den franske diplomaten Gabriel Bonneau (1904-1988) och kallade sig därefter Sylvie Bonneau. Vid mitten av 1950-talet var maken Frankrikes ambassadör i Mexico City. Några år senare (1957) innehade han ambassadörsposten i Stockholm.
Privat samling genom arv inom konstnärens familj (enligt senaste privata säljare).

Litteratur
Helena Westermarck, Tre konstnärinnor, Helsingfors 1937, motivet omnämnt på s 82. Jämför även svartvit bild, Marietta 1880, på samma sida;
Svenska litteratursällskapet i Finland, Historiska och Litteraturhistoriska Studier 13, Helsingfors 1937: Helena Westermarck; ”Maria Wiik. En biografisk studie”, motivet omnämnt på s 126 och 144, jämför även svartvit bild, s 126;
Pia Katerma, Maria Wiik: 98 kuvaa, Helsingfors 1954, listad i verkförteckningen, s 192, som kat nr 57. Jämför även kat nr 56, Marietta, listad på samma sida samt avbildad i svartvitt, s 31.

Pris på begäran

Kontakta oss för mer information