Telefontorn
Gösta GAN Adrian-Nilsson
Gösta Adrian-Nilsson, GAN
1884−1965
Sverige
Telefontornet
Akvarell delvis med blyertsunderskrifter på kartong, 49 x 39 cm, signerad och daterad G ∙ A-N 17.
Gösta Adrian-Nilsson, GAN, utvecklade redan under Första världskriget sin mycket originella syntes av kubism, futurism och expressionism. Tiden i Berlin 1913-14 kom att få avgörande betydelse för hans konstnärskap. Här mötte han alla de nya moderna konstströmningarna och med sin stora lyhördhet tog han dem till sig och använde sig av dem när han utformade sitt alldeles speciella bildspråk efter återkomsten till hemstaden Lund 1914. Redan året efter ställde han ut i Berlin på en svensk expressionistutställning i regi av Galleri Der Sturm. Samma år lämnade han Lund och flyttade till Stockholm, där han kom att tillbringa de närmsta åren, som också måste anses som de absolut mest intressanta i GAN:s konstnärskap.
1917 var ett mycket produktivt år för GAN. Han flyttade då in i en ateljélägenhet 5 trappor upp på Kungsbroplan. Där hade han utsikt över staden och flera av hans stadsmotiv tillkom under åren i ateljén. GAN var en flanör. Han tyckte om att gå omkring på stadens gator och iaktta människor och stadslivet. Han var intresserad av allt som var modernt och nytt, här fanns elektricitet, spårvagnar, restauranger och bilar. Intrycken från promenaderna överfördes till målningar väl tillbaka i ateljén. GAN målade aldrig inför motivet och gjorde mycket sällan några skisser. Sina stadsbilder kallade GAN för stadssynteser. I målningarna kombinerade han olika element för att forma en sammanhängande helhet, definitionen av en syntes. Från ateljén hade GAN utsikt över bland annat Telefontornet. Tornet hade uppförts vid Brunkebergstorg 1887. Det var omkring 45 meter högt och syntes över stora delar av staden. Vid invigningen utgick cirka 4 000 telefonledningar från tornet men redan kring förra sekelskiftet började kablarna grävas ned. När GAN målade sin akvarell 1917 fanns endast några enstaka ledningar kvar och tornet hade mist sin funktion och revs slutligen 1953. I GAN:s akvarell framträder tornets fackverk i svart stål som en struktur vertikalt genom bilden. På sitt karakteristiska vis skildrar konstnären stadens olika beståndsdelar med hus, kyrktorn, butiksskyltar och människor i en facettartad bildyta, som ger uttryck för stadens liv och puls. Ett stort glödande klot blir ett blickfång i bildens övre del tillsammans med några mer lekfulla blå och röda penseldrag med mjukare former. Huvudsakligen använder han sig av grundfärgerna rött, blått, gult och lite grönt i kontrast till det svarta telefontornet och byggnadernas plåttak. Perspektiven blandas: byggnader avbildas rakt framifrån samtidigt som han använder sig av ett fågelperspektiv när han avbildar människorna nere på gatan.
GAN ställde återigen ut i Berlin på Galleri Der Sturm i december 1917 tillsammans med Paul Klee och Gabriele Münter. GAN deltog till slut med elva verk. Den här aktuella akvarellen var en av de målningar som GAN överlämnade till galleriets ägare Herwarth Walden inför utställningen. Med stor sannolikhet kom den dock inte med i det slutliga urvalet, då den inte finns upptagen i utställningskatalogen. Däremot såldes den tillsammans med en annan akvarell med motiv från Halmstad till den välkände tyske konstsamlaren Friedrich Bienert, vid den tiden boende i Dresden (se nedan). (MA)
Proveniens
Konstsamlare Friedrich Bienert Dresden, Berlin, Tyskland. Bienert (1891-1969) var son till Ida Bienert, ägare till den största samlingen av privat modern konst i Tyskland. Han var i sitt första äktenskap gift med Gret Palucca, en av de stora förgrundsfigurerna inom modern tysk dans, och därefter med pianisten Branka Musulin.
1884−1965
Sverige
Telefontornet
Akvarell delvis med blyertsunderskrifter på kartong, 49 x 39 cm, signerad och daterad G ∙ A-N 17.
Gösta Adrian-Nilsson, GAN, utvecklade redan under Första världskriget sin mycket originella syntes av kubism, futurism och expressionism. Tiden i Berlin 1913-14 kom att få avgörande betydelse för hans konstnärskap. Här mötte han alla de nya moderna konstströmningarna och med sin stora lyhördhet tog han dem till sig och använde sig av dem när han utformade sitt alldeles speciella bildspråk efter återkomsten till hemstaden Lund 1914. Redan året efter ställde han ut i Berlin på en svensk expressionistutställning i regi av Galleri Der Sturm. Samma år lämnade han Lund och flyttade till Stockholm, där han kom att tillbringa de närmsta åren, som också måste anses som de absolut mest intressanta i GAN:s konstnärskap.
1917 var ett mycket produktivt år för GAN. Han flyttade då in i en ateljélägenhet 5 trappor upp på Kungsbroplan. Där hade han utsikt över staden och flera av hans stadsmotiv tillkom under åren i ateljén. GAN var en flanör. Han tyckte om att gå omkring på stadens gator och iaktta människor och stadslivet. Han var intresserad av allt som var modernt och nytt, här fanns elektricitet, spårvagnar, restauranger och bilar. Intrycken från promenaderna överfördes till målningar väl tillbaka i ateljén. GAN målade aldrig inför motivet och gjorde mycket sällan några skisser. Sina stadsbilder kallade GAN för stadssynteser. I målningarna kombinerade han olika element för att forma en sammanhängande helhet, definitionen av en syntes. Från ateljén hade GAN utsikt över bland annat Telefontornet. Tornet hade uppförts vid Brunkebergstorg 1887. Det var omkring 45 meter högt och syntes över stora delar av staden. Vid invigningen utgick cirka 4 000 telefonledningar från tornet men redan kring förra sekelskiftet började kablarna grävas ned. När GAN målade sin akvarell 1917 fanns endast några enstaka ledningar kvar och tornet hade mist sin funktion och revs slutligen 1953. I GAN:s akvarell framträder tornets fackverk i svart stål som en struktur vertikalt genom bilden. På sitt karakteristiska vis skildrar konstnären stadens olika beståndsdelar med hus, kyrktorn, butiksskyltar och människor i en facettartad bildyta, som ger uttryck för stadens liv och puls. Ett stort glödande klot blir ett blickfång i bildens övre del tillsammans med några mer lekfulla blå och röda penseldrag med mjukare former. Huvudsakligen använder han sig av grundfärgerna rött, blått, gult och lite grönt i kontrast till det svarta telefontornet och byggnadernas plåttak. Perspektiven blandas: byggnader avbildas rakt framifrån samtidigt som han använder sig av ett fågelperspektiv när han avbildar människorna nere på gatan.
GAN ställde återigen ut i Berlin på Galleri Der Sturm i december 1917 tillsammans med Paul Klee och Gabriele Münter. GAN deltog till slut med elva verk. Den här aktuella akvarellen var en av de målningar som GAN överlämnade till galleriets ägare Herwarth Walden inför utställningen. Med stor sannolikhet kom den dock inte med i det slutliga urvalet, då den inte finns upptagen i utställningskatalogen. Däremot såldes den tillsammans med en annan akvarell med motiv från Halmstad till den välkände tyske konstsamlaren Friedrich Bienert, vid den tiden boende i Dresden (se nedan). (MA)
Proveniens
Konstsamlare Friedrich Bienert Dresden, Berlin, Tyskland. Bienert (1891-1969) var son till Ida Bienert, ägare till den största samlingen av privat modern konst i Tyskland. Han var i sitt första äktenskap gift med Gret Palucca, en av de stora förgrundsfigurerna inom modern tysk dans, och därefter med pianisten Branka Musulin.