Damen i blått (Nina)
Isaac Grünewald
Isaac Grünewald
1889−1946
Sverige
Damen i blått (Nina)
Olja på duk, 130 x 85 cm, signerad och daterad Isaac -17.
I Isaac Grünewalds breda konstnärliga repertoar ingick naturligtvis även porträtt. Under sin karriär hann han utföra en mängd sådana både på beställning och på eget initiativ, men av principskäl lär han ha undvikit att använda fotografier som hjälpmedel då han avbildade människor. Författaren J. P. Hodin har citerat ett uttalande av Grünewald, där han hävdar att fotografiet haft ödesdigra konsekvenser för porträttkonsten, då det får såväl konstnären som betraktaren att fokusera alltför mycket på likheten. Detta, menade Grünewald (enligt Hodin) ”är fullkomligt ovärdigt vår tid” eftersom ”vad man anser vara likt, det är oftast inte det väsentliga, och ett porträtt, som skall vara bara ytligt ”likt”, blir ytterst sällan god konst.” (J. P. Hodin, Isaac Grünewald, Stockholm 1949, s 92).
Ambitionen att nå bortom modellens ytliga drag var förstås inte ny när Grünewald äntrade konstscenen, men de medel han hade till sitt förfogande – färgen och formen – använde han på ett nytt och för sin tid mycket radikalt sätt. På 1910-talet utförde han några synnerligen anslående porträtt, där djärva färgkrockar och oväntade perspektivförskjutningar förstärker de avbildades karaktärsegenskaper. Kända exempel är hans två porträtt av författarinnan Ulla Bjerne från 1916 respektive 1917 och det av skådespelerskan Tollie Zellman 1919. Med skärande färgraffinemang och nästan karikatyrartad förenkling återgav han det som han uppfattade som essensen i deras väsen: i Bjernes fall den androgynitet som hon uttryckte genom sin manhaftiga klädsel; hos Tollie Zellman den uttrycksfulla mimiken och gesterna.
Damen i blått föreställer en annan kvinna med stark utstrålning. Hon hette Nina och porträtterades av Grünewald minst två gånger 1917. Mest känd är målningen Nina i sweater, som idag tillhör Norrköpings konstmuseum. I den står hon mot en enfärgad ceriseröd bakgrund, klädd i samma vita hatt med randigt hattband som i vår målning och en slät, v-ringad tröja med vid krage. Händerna håller hon nonchalant nedstoppade i fickorna. Nina i sweater framstår som en mycket modern ung kvinna, obekymrad, orädd och bekvämt avslappnad. Vore det inte för den mycket speciella hatten och de särpräglade ansiktsdragen skulle det därför ha varit ganska svårt att känna igen Nina i Damen i blått. Här visar hon nämligen en helt annan sida av sin personlighet; en mer drömsk, inåtvänd och nästan melankolisk sida. Den käcka, moderna sweatern hon bar i den andra målningen har här bytts ut mot en romantisk blå klänning och istället för att stå i en manhaftig pose sitter hon djupt försjunken i sina tankar i en korgstol med blommig dyna. Ninas mer traditionellt kvinnliga framtoning i Damen i blått förstärks ytterligare genom att Grünewald nu bytt ut den släta bakgrunden mot en hemtrevlig interiör med blommande krukväxter och feminina textilier. (CEÖ)
Utställd
Liljevalchs konsthall, Stockholm, Den stora färgskrällen, 4 okt 2008 – 6 jan 2009,
(utanför katalog, etikett a tergo).
Litteratur
Jämför: Tone Sinding Steinsvik m fl (red), Det söte liv. Kolorister i Nord 1910-1920,
Drammen 1996, målningen Nina i sweater, 1917, avbildad på helsida i färg, s 29.
1889−1946
Sverige
Damen i blått (Nina)
Olja på duk, 130 x 85 cm, signerad och daterad Isaac -17.
I Isaac Grünewalds breda konstnärliga repertoar ingick naturligtvis även porträtt. Under sin karriär hann han utföra en mängd sådana både på beställning och på eget initiativ, men av principskäl lär han ha undvikit att använda fotografier som hjälpmedel då han avbildade människor. Författaren J. P. Hodin har citerat ett uttalande av Grünewald, där han hävdar att fotografiet haft ödesdigra konsekvenser för porträttkonsten, då det får såväl konstnären som betraktaren att fokusera alltför mycket på likheten. Detta, menade Grünewald (enligt Hodin) ”är fullkomligt ovärdigt vår tid” eftersom ”vad man anser vara likt, det är oftast inte det väsentliga, och ett porträtt, som skall vara bara ytligt ”likt”, blir ytterst sällan god konst.” (J. P. Hodin, Isaac Grünewald, Stockholm 1949, s 92).
Ambitionen att nå bortom modellens ytliga drag var förstås inte ny när Grünewald äntrade konstscenen, men de medel han hade till sitt förfogande – färgen och formen – använde han på ett nytt och för sin tid mycket radikalt sätt. På 1910-talet utförde han några synnerligen anslående porträtt, där djärva färgkrockar och oväntade perspektivförskjutningar förstärker de avbildades karaktärsegenskaper. Kända exempel är hans två porträtt av författarinnan Ulla Bjerne från 1916 respektive 1917 och det av skådespelerskan Tollie Zellman 1919. Med skärande färgraffinemang och nästan karikatyrartad förenkling återgav han det som han uppfattade som essensen i deras väsen: i Bjernes fall den androgynitet som hon uttryckte genom sin manhaftiga klädsel; hos Tollie Zellman den uttrycksfulla mimiken och gesterna.
Damen i blått föreställer en annan kvinna med stark utstrålning. Hon hette Nina och porträtterades av Grünewald minst två gånger 1917. Mest känd är målningen Nina i sweater, som idag tillhör Norrköpings konstmuseum. I den står hon mot en enfärgad ceriseröd bakgrund, klädd i samma vita hatt med randigt hattband som i vår målning och en slät, v-ringad tröja med vid krage. Händerna håller hon nonchalant nedstoppade i fickorna. Nina i sweater framstår som en mycket modern ung kvinna, obekymrad, orädd och bekvämt avslappnad. Vore det inte för den mycket speciella hatten och de särpräglade ansiktsdragen skulle det därför ha varit ganska svårt att känna igen Nina i Damen i blått. Här visar hon nämligen en helt annan sida av sin personlighet; en mer drömsk, inåtvänd och nästan melankolisk sida. Den käcka, moderna sweatern hon bar i den andra målningen har här bytts ut mot en romantisk blå klänning och istället för att stå i en manhaftig pose sitter hon djupt försjunken i sina tankar i en korgstol med blommig dyna. Ninas mer traditionellt kvinnliga framtoning i Damen i blått förstärks ytterligare genom att Grünewald nu bytt ut den släta bakgrunden mot en hemtrevlig interiör med blommande krukväxter och feminina textilier. (CEÖ)
Utställd
Liljevalchs konsthall, Stockholm, Den stora färgskrällen, 4 okt 2008 – 6 jan 2009,
(utanför katalog, etikett a tergo).
Litteratur
Jämför: Tone Sinding Steinsvik m fl (red), Det söte liv. Kolorister i Nord 1910-1920,
Drammen 1996, målningen Nina i sweater, 1917, avbildad på helsida i färg, s 29.