Katarinahissen Stockholm.
Lars Boethius
Lars Boëthius
1903−1968
Sverige
Katarinahissen, Stockholm
Olja på duk, 61 x 50 cm signerad och daterad BOËTHIUS -31.
Lars Boëthius konstnärskap kan grovt delas in i tre faser. Från att ha sneglat på Smedsudds-gruppens naivistiska måleri i sin ungdom, gick han in i en mognare, mer expressionistisk fas på 1930-talet för att slutligen landa i ett närmast lyrisk-romantiskt måleri under senare delen av sitt liv. Sin grundutbildning hade Boëthius fått på Althins målarskola i Stockholm 1920-21, följt av studier på Konsthögskolan de följande två åren. Under den perioden, alltså på det tidiga 1920-talet, anslöt sig Boëthius stilmässigt till Smedsuddsnaivismen. Hans oljemåleri bestod då huvudsakligen av svenska stadsmotiv i en uttalat naiv stil. Inspiration fann han, i likhet med Eric Hallström, Hilding Linnqvist med flera samtida konstnärer, gärna i Stockholms litet ruffiga utkantsmiljöer, exempelvis Långholmen och fabriksområdena runt Klara sjö. Ofta har de motiven en något dyster karaktär. Det tycks alltid vara höst, vinter eller tidig vår i de bilderna – träden står svarta och kala, himlen är tung och grå och marken på gatorna och innergårdarna känns liksom moddiga av snöslask.
År 1930 gjorde Boëthius en studieresa till Paris, där han anses ha tagit intryck av den franske målaren Henri Rousseau. Efter det experimenterade han en kort tid med ett mycket mörkt, starkt expressionistiskt måleri. Ganska snart ljusnade dock hans palett betydligt och han återgick till de formförenklade stockholmsmotiven i ytterligare några år. Men även om hans penselföring blev friare i förhållande till det föregående decenniets produktion, föredrog han fortfarande ett uttryckssätt som var långt ifrån insmickrande. 1930-talets Stockholm var i hans ögon definitivt ingen idyll, även om platserna han skildrade idag anses vackra.
Katarinahissen, Stockholm är ett typiskt exempel på den sublima stilförskjutning som kan skönjas i Lars Boëthius måleri i början av 1930-talet. Målningen karaktäriseras fortfarande av en tydlig, om naivismen påminnande förenkling, men färgen har ljusnat och trots att där fortfarande finns en påtaglig svärta i konturerna är den tidigare dysterheten som bortblåst. Bortom Katarinahissens svarta stålskelett och den livliga båttrafiken i hamnen sträcker sig vyn bort över Skeppsholmen mot Kungliga Djurgården. De båda grönområdena har faktiskt fått en liten smula grönska, även om luften fortfarande känns sval och hela bilden andas tidig vår. Det är en stämningsfull målning, som tycks förmedla en för Boëthius ovanlig hoppfullhet. Som om han kände att något nytt var på väg, någonting lovande och ännu outforskat.
1938 fick Lars Boëthius sitt genombrott med en separatutställning i Galleri Modern konst i hemmiljö. Det var en välförtjänt framgång, som var resultatet av att han under de närmast föregående året mognat som konstnär och funnit sin egen stil. Han återknöt då till sin tidigare konst, men använde mer lyriska toner. Den tendensen skulle med tiden växa sig allt starkare hos Boëthius. Under 1950- och 60-talen ägnade han sig huvudsakligen åt landskapsbilder, vars varma, inbjudande kolorit och lätt upplösta formspråk för tankarna till det tidiga 1800-talets romantiker. (CEÖ)
1903−1968
Sverige
Katarinahissen, Stockholm
Olja på duk, 61 x 50 cm signerad och daterad BOËTHIUS -31.
Lars Boëthius konstnärskap kan grovt delas in i tre faser. Från att ha sneglat på Smedsudds-gruppens naivistiska måleri i sin ungdom, gick han in i en mognare, mer expressionistisk fas på 1930-talet för att slutligen landa i ett närmast lyrisk-romantiskt måleri under senare delen av sitt liv. Sin grundutbildning hade Boëthius fått på Althins målarskola i Stockholm 1920-21, följt av studier på Konsthögskolan de följande två åren. Under den perioden, alltså på det tidiga 1920-talet, anslöt sig Boëthius stilmässigt till Smedsuddsnaivismen. Hans oljemåleri bestod då huvudsakligen av svenska stadsmotiv i en uttalat naiv stil. Inspiration fann han, i likhet med Eric Hallström, Hilding Linnqvist med flera samtida konstnärer, gärna i Stockholms litet ruffiga utkantsmiljöer, exempelvis Långholmen och fabriksområdena runt Klara sjö. Ofta har de motiven en något dyster karaktär. Det tycks alltid vara höst, vinter eller tidig vår i de bilderna – träden står svarta och kala, himlen är tung och grå och marken på gatorna och innergårdarna känns liksom moddiga av snöslask.
År 1930 gjorde Boëthius en studieresa till Paris, där han anses ha tagit intryck av den franske målaren Henri Rousseau. Efter det experimenterade han en kort tid med ett mycket mörkt, starkt expressionistiskt måleri. Ganska snart ljusnade dock hans palett betydligt och han återgick till de formförenklade stockholmsmotiven i ytterligare några år. Men även om hans penselföring blev friare i förhållande till det föregående decenniets produktion, föredrog han fortfarande ett uttryckssätt som var långt ifrån insmickrande. 1930-talets Stockholm var i hans ögon definitivt ingen idyll, även om platserna han skildrade idag anses vackra.
Katarinahissen, Stockholm är ett typiskt exempel på den sublima stilförskjutning som kan skönjas i Lars Boëthius måleri i början av 1930-talet. Målningen karaktäriseras fortfarande av en tydlig, om naivismen påminnande förenkling, men färgen har ljusnat och trots att där fortfarande finns en påtaglig svärta i konturerna är den tidigare dysterheten som bortblåst. Bortom Katarinahissens svarta stålskelett och den livliga båttrafiken i hamnen sträcker sig vyn bort över Skeppsholmen mot Kungliga Djurgården. De båda grönområdena har faktiskt fått en liten smula grönska, även om luften fortfarande känns sval och hela bilden andas tidig vår. Det är en stämningsfull målning, som tycks förmedla en för Boëthius ovanlig hoppfullhet. Som om han kände att något nytt var på väg, någonting lovande och ännu outforskat.
1938 fick Lars Boëthius sitt genombrott med en separatutställning i Galleri Modern konst i hemmiljö. Det var en välförtjänt framgång, som var resultatet av att han under de närmast föregående året mognat som konstnär och funnit sin egen stil. Han återknöt då till sin tidigare konst, men använde mer lyriska toner. Den tendensen skulle med tiden växa sig allt starkare hos Boëthius. Under 1950- och 60-talen ägnade han sig huvudsakligen åt landskapsbilder, vars varma, inbjudande kolorit och lätt upplösta formspråk för tankarna till det tidiga 1800-talets romantiker. (CEÖ)