Konfrontationen mellan rovdjuret och dess byte var ett av Bruno Liljefors favoritteman och denna målning skildrar stunden efter att en duvhök har slagit ner på en nötskrika. Majestätiskt höjer sig duvhöken över sitt byte som den håller i ett stadigt grepp med sina klor. Det är ett fruset ögonblick efter en dramatisk händelse som Liljefors har iscensatt i målningen. Duvhöken har landat på en snötäckt sten och ännu inte tagit ut riktningen mot sitt bo. Det helar utspelar sig på naturens egen scen med snötäckta träd som avtecknar sig mot en rosaskimrande himmel. Tystnaden efter kampen har infallit och stämningen som återges är rofylld. Rovfågeln i snabb och avgörande attack hör till de scenerier som tidigt fängslade Bruno Liljefors. De dramatiska skeendena i naturen tycks ha gripit tag i honom på ett lika kraftfullt sätt som han återgav dem. Liljefors hyste en vördnad inför den eldfängda potensen hos rovdjuret, men också förståelse för den utsatthet som präglade bytesdjuren faunans farofyllda värld.

I målningen Vinterliggare har Nils Kreuger skildrat ett litet utsnitt av utsikten från de branta bergsknallar som omgav hans hem och ateljé på nordvästra Södermalm. Målningen är närmast impressionistiskt utförd och typisk för Kreugers arbetssätt vid den aktuella tiden, då både hans penselföring och hans ljusbehandling var påverkad av neo-impressionismen. Motivet är uppdelat i tre bildplan, eller om man så vill, i en kall och en varm halva. I förgrunden ser vi Söder Mälarstrand, återgiven snett ovanifrån. Kajen är belamrad av tegel- och vedupplag och kantas av en rad vackert snöpudrade segelfartyg. I mellanplanet syns Riddarfjärden täckt av skrovlig, kyligt blåvit is och i fonden skimrar husfasaderna på Kungsholmen i varma, gulrosa toner. Vintern 1926/27 utförde Nils Kreuger ytterligare några disigt dallrande oljemålningar på snarlika teman, med utblickar från Söder Mälarstrand över Riddarfjärden och det snötäckta, rökbolmande stadslandskapet runtomkring. Kreuger hade en ambivalent inställning till stadens modernisering. Han dröjde sig gärna kvar i de kvarter som förändrats minst under Stockholms snabba industriella utveckling i början av 1900-talet. I Vinterliggare har han lyckats fånga brytningstiden mellan den gamla och den nya framväxande staden på ett mycket finstämt sätt. Man kan nästan känna konstnärens nostalgi över att tiderna nu förändras.