Få svenska 1700-talskonstnärer har så renodlat ägnat sig åt porträttmåleriet som Alexander Roslin. Inom sin genre blev han en mästare, firad redan av sin samtid såväl i Sverige som utomlands. Efter att ha övergivit planerna på att bli fartygsritare kom han som 18-åring till Stockholm för att gå i lära hos Fredrik I:s hovkonterfejare Georg Engelhard Schröder. Denne rekommenderade honom sedermera till en tjänst som hovmålare i Bayreuth hos markgreven av Brandenburg-Culmach. Därmed inleddes hans internationella karriär. Åren 1747–1751 befann sig Roslin på studieresa i Italien. Resan förde honom bland annat till Venedig, Florens, Neapel och Parma, vid vars hov han flitigt anlitades. Mötet med den italienska konstens ljusa färgskala och lekfulla måleri, i synnerhet hos Tizian och Veronese, gjorde ett starkt intryck på honom. Med ett rekommendationsbrev från hertiginnan av Parma i bagaget slog sig Roslin 1752 ned i Paris. Året därpå invaldes han i den prestigefyllda franska akademien och fick därmed möjlighet att ställa ut på Parissalongen. Med tiden blev Roslin den mest eftersökta och högst betalda porträttmålaren i Paris, med tjänstebostad i Louvrepalatset. 

Under 1910-talet trädde Hilding Linnqvist fram som en av de ledande konstnärerna inom den konstriktning som kom att kallas den svenska naivismen. Tillsammans med några av de kollegor som han träffat under åren på Konstakademien, som exempelvis Eric Hallström och Axel Nilsson, bröt han med det mer traditionella måleri som fortfarande lärdes ut, för att istället skildra världen på ett friare sätt. Detta är av flera vyer över Södermalm och Slussen som finns med i Linnqvists oeuvre. I rik kolorit och med snabba penseldrag, har konstnären fångat det moderna med kollektivtrafiken och den ökade användningen av motordrivna fordon. Det moderna med målningen behöver även förstås mot att häst och vagn fortfarande ett vanligt fortskaffningsmedel i 1930-talets Sverige. Linnqvist färdigställde denna målning 1933, samma år då spårvagnarna vid Slussen, Enskedebanan och Örbybanan började gå. Tunneln för den underjordiska spårvagnstrafiken trafikerades från Slussen, Södra Bantorget (Medborgarplatsen idag) och Ringvägen (idag Skanstull) sedan fortsatte den ovan jord söderut. 

Då Isaac Grünewald stod på toppen av sin karriär, förvärvade han Villa Lugnet i Saltsjöbaden eller ”Saltsjöklack” som han själv döpte den till, numera Grünewaldvillan. Här levde och verkade Isaac Grünewald under åren 1936–46, tillsammans med sin andra hustru Märta Grundell-Grünewald. Flera målningar från denna tid visar utsikten från den ateljé som han lät bygga och motiv. Detta motiv är sannolikt hämtat från den bergiga terrängen intill villan, där en mur var anlagd för att råda ordning bland buskar och snår i den halvt vildvuxna trädgården.Vid trädgårdsmuren föreställer en kvinnofigur klädd i blå kappa, som ser ut att luta sig mot en mur, där mönstret efter murbruket har tecknats med en brun krita. Träden får sin form genom kraftigt markerade svarta streck och vad som liknar en bergknalle likaså. På muren står en korg och kanske är figuren i färd med att plocka eller rensa något i trädgården. Stigen mellan träden lyses upp av en ljusrosa färg som avslöjar att det är dagtid och figuren kastar korta skuggor som berättar att solen står högt på himlen. Trädgårdens växtlighet är återgiven i gröna och blå nyanser med stänk av orange färg som visar att Grünewald, oavsett teknik eller motiv, genom åren förblir en sann expressionist.