I denna utställning presenteras två konstnärskap med unika bildvärldar som på olika sätt har tolkat sina närmsta omgivningar och det folkliv som de inrymmer. Tillhörande samma generation, har Olle Nordberg (1905–1986) och Olle Olsson Hagalund (1904–1972) vänt sina blickar mot vardagen med sina miljöer och blivit hyllade för att ha lyckats fånga den svenska folksjälen. Om Nordberg kan ses som en skildrare av lantligt liv, så blir Olsson Hagalunds målningar nostalgiska tidstavlor som i vissa fall förebådar skiften i samhället. De båda konstnärernas motiv innehåller drag av nostalgi och håller kvar vid en tid som flytt, samtidigt betraktande de förändringar som sker i stad och på landsbygd. Nordbergs konst har jämförts med Olle Olsson Hagalunds, i syfte att peka på skillnader i deras motivval:

"Där de [Sven Erixson, Olle Olsson Hagalund och Erik Hallström] lockade fram skönheten i en skräpig förort, fann Nordberg den ute på Mälaröarna. Där kunde hans pensel väcka till liv de gamla torpen och deras innevånare i vad som blev en fantastisk blandning av saga och kärv verklighet." (S. Johansson, nekrolog över Nordberg i Svenska Dagbladet, 2 april 1986).

Att kalla Olle Olssons kära Hagalund, som han till och med lade till sitt efternamn, för ”skräpig förort” låter som en överdrift, men sant var att då underhållet av områdets byggnader i många år hade stått stilla i väntan på rivning och nybyggnation, så förföll den färgglada villaförorten och liknade med tiden en kåkstad. Olsson såg förbi förfallet i sina målningar och lät de gamla trähusens karaktär lysa igenom i sina motiv hämtade från municipalsamhället som officiellt hade grundats 1899, med bebyggelse som daterade till några år dessförinnan, däribland Olssons hus som hans morfar hade byggt 1897. Idag är Hagalund kanske mer känt för det höga 1970-talsbygget Blåkulla, emedan några äldre byggnader fulla av snickarglädje har bevarats efter den kamp som fördes under 1960-talets rivningsiver med Olle Olsson på barrikaderna.

Olle Nordberg vistades allra helst ute på Munsö i Mälaren där han var född, men hade haft uppväxten på Tegnérgatan i Stockholms innerstad. Redan som ung vuxen väljer han Munsö för att installera sig permanent och få arbetsro för sitt konstnärliga utövande. Nu var det inte skärgårdsklippor och naturliv som fascinerade Nordberg mest, utan det enkla livet på landet, människor i torp och gårdar, stunder av kafferep och annat samkväm. Många av hans motiv innehåller även en stor dos av romantik och fantasi där existentiella frågor gör sig påminda. Ensamhet, men även tvåsamhet och familj är återkommande i Nordbergs bildvärld och hans figurer är överdimensionerade utan att bebyggelse eller interiörer känns förkrympta. Där Olle Olsson Hagalunds figurer agerar statister i scener där huskropparna blir besjälade, så blir Olle Nordbergs torpare jättar vars kroppar är fyllda av längtan och kärlek.