I årets vinterutställning lyfter Åmells fram den nordiska vinterns skiftande skeden och rika variation i konsten. Tidigvinter, midvinter, högvinter, vårvinter, senvinter: kärt barn har många namn, och nog är vintern alla kär på ett eller annat vis. Vintern är konstrasternas årstid, en på samma gång mörk och ljus säsong. För konstnärer i allmänhet och landskapsmålare i synnerhet medför vintern både en utmaning och en fascination, och i utställningen skildras vinterns många ansikten i såväl skärgårdsmiljöer och skogspartier som i sjöar, stadsmotiv och norrländska panoraman. Forna tiders snörika vintrar är måhända förbi (sägs det), men i konsten består de vita vidderna ännu i landskapen. Boreal kallas den del av den tempererade zonen på norra halvklotet där Skandinavien är beläget. Boreas var i grekisk mytologi den kalla nordanvindens gud och bringare av vintern. I utställningen syns de svala kårarnas verkningar lika tydligt i Roland Svenssons och Axel Sjöbergs intagande målningar av skärgården i olika stadier av vinterskrud som i Helmer Osslunds högstämt kylslagna norrländska scenerier och Gustaf Fjæstads frostskimrande vattenspeglar. Inte minst märks kung Bores framfart även i Carl Larssons stilfulla akvarell där den tjocka snöns dämpande effekt försänker byn i en fridfull stillhet. Vid sidan om dessa innehåller utställningen ett exempel ur Frits Thaulows konstnärskap med ett vintermotiv badande i månljus från hemlandet Norge och djurmålarna Mosse Stoopendal och Thure Wallners återgivningar av vintertillvaron i djurriket. Huvudstadens kajer i snödräkt representeras av varsin målning av Prins Eugen respektive Nils Kreuger. I utställningen har konstnärerna skildrat ögonblicken då isen lägger sig i vikarna, när snön fläckvis drar sig undan på ängarna och där våren tycks ta sina allra första stapplande steg i takt med att kvällarna blir ljusare.