Den mättade stämningen och den starkt syntetiserade formen på såväl granarna i förgrunden som bergsryggen i fonden talar alla det svenska sekelskiftets tydliga språk. Även Osslunds karaktäristiska sätt att utnyttja komplementfärgernas verkningskraft då han ställer de djupblå bergen mot en flammande orangegul himmel skvallrar om att målningen är utförd vid seklets början. På den tiden vurmade många konstnärer för den nordiska sommarnatten, då himlen aldrig blir helt mörk och det kvardröjande kvällsljuset speglar sig som en trolsk, skimrande hinna över sjöar och vattendrag. Detta fenomen har även Osslund tagit fasta på, då han har lagt breda stråk av gulvit färg över vattenytan, så att älven upplevs som ett gyllene band som slingrar sig fram mellan bergen.

Osslund skulle senare flera gånger återkomma till trakterna kring Suorva och Stora Sjöfallet och ända in på 1930-talet målade han motiv därifrån i flera mer eller mindre snarlika versioner. I vår Suorva samspelar den gråmulna höstdagen perfekt med landskapets litet råa karaktär. Osslund har målat sjöns lugna vattenyta helt utan speglingar och låtit den låga, mörka fjällkedjan bilda en sober inramning till vattnet och till vegetationens kontrasterande färgrikedom. Han återger landskapets stora linjer och ger det på så sätt en både förtätad och förenklad – på konstvetarspråk syntetistisk – form.

Under 1910-talets första hälft besökte Helmer Osslund vid flera tillfällen Ramsele vid Faxälven. Vistelserna där resulterade i några stämningsfulla oljemålningar, där samma utsikt återkommer: en tvär älvkrök med branta älvbankar och några små hus spridda på ömse sidor om vattnet. I de målningarna är vegetationen så noga utmålad att man kan urskilja enskilda löv, och på typiskt Osslundmanér bildar några träd i förgrunden en perspektivskapande inramning åt motivet. I Höstlig symfoni, Ramsele, som sannolikt är utförd långt senare, möter vi återigen samma vy, men målad med ett annat temperament. Här har Osslund låtit landskapet anta en helt annan form, i det att han utesluter den tidigare så minutiösa detaljåtergivningen och istället sammanfattar sina synintryck till en helgjuten, vilsam helhet.